*ggggrrrrrr* Är så arg så jag kokar!!!!! Nu märks det verkligen att jag är gravid... Hormonerna bara bubblar i kroppen och gråten i halsen.
Så här var det... Jag har väntat på att agilityträning med hundarna ska börja. Idag var det äntligen dags. Då jag är ganska så tjock o ch otymplig samt har en hel del foglossning så klarar jag inte att vara med och springa på någon agilityträning utan kan på sin höjd träna lite slalom eller enskilda moment. Men min 14-årige son skulle följa med och hjälpa sin mamma. Han tränar ju även med Joho på helgen så det passar ju utmärkt att dom får lite extra träning ihop.
När vi hade ätit så skulle han bara gå ut och studsa en stund fram tills vi skulle åka. Under tiden så packar jag allt vi ska ha med oss och talar glatt om för Joho att nu ska vi åka och träna o oj vad roligt det ska bli. Joho är helt sprallig och känner på sig att nåt är på gång... Köttbullarna som packades kunde ju visserligen ha bidragit till att han misstänkte vad som komma skulle...
Glad i hågen går jag ut, givetvis lite sen och inser att nu får vi stå på för att komma i tid. Men var fan är barnen???? Allihopa är borta!!! Jag blir helt förtvivlad och börjar springa runt och leta. Hittar dom ingenstans. Efter några minuter inser jag att det är lika bra att ge upp för vi kommer komma alldeles för sent. Beger mig ändå ner i parken dit jag misstänker starkt att dom begett sig. Tar med mig hundarna som ju hör ganska bra. Står där nere o ropar allt vad jag kan på Oliver. Inte ett ljud. Hundarna hör ingenting heller.
Med gravidgråten i halsen så vänder jag hemåt samtidigt som jag smider planer på vad Oliver ska få för hemskt straff för detta brutala felsteg... Släpa honom i håret runt gården.. Nej, det är lite väl hårt även om det låter väldigt lockande. Få städa hela övervåning själv. Mkt bra förslag enligt mig. Utegångsförbud imorgon på hans "heliga fredag", nästan ännu bättre förslag. Rumsarrest resten av kvällen, ja det låter utmärkt. Så får det bli!! Går in för att rådfråga herrn i huset om vad han tycker om mina straff. Vad svarar han, jo att Oliver nog inte ska straffas alls för det här var väl inget... Inget????? Herre gud, hela världen har ju nästan rasat samman i min gravidvärld...

Jag sväljer förtreten och går ut för att träna med min älskade hund i trädgården. Joho är överlyclig och lägger sig som en klocka under fotgående. Allt sitter som smäck fast vi inte tränat alls på säkert en månad. Underbara jycke!!

Tiden går och fortfarande inte en skymt av något barn. Bestämmer mig för att visa mina tapetförslag för maken. Givetvis är vi inte riktigt överens där heller. Nej nu klarar jag inte mer!!! Varför kan inte bara tjejer automatiskt få bestämma vilka tapeter man ska ha. Det är ju ändå jag som har bäst smak... =) Visst har han en poäng i att man inte ska välja nåt som är för inne för det ska sitta i många år men man behöver ju inte göra allt hur diskret och tråkigt som helst när man ändå gör det.

Olivers överkast går i vitt och lime, hans gardiner i vitt-lime-nougat, hans krukor i lime och brunt. Är det då inte smart att välja någon tapet med dessa färger. Jo jag skulle nog tro det... Plus att hon sa i färgaffären att lime kommer starkt nu. Men LIME, herre Gud, det går ju INTE!!! för då kommer vi minsann få tapetsera om flera gånger och det kommer inte på frågan... *suckar djupt* I give up!!

När jag sitter och skriver detta så kommer barnen hem. Oliver kommer upp till mig och säger givetvis att han glömde. Jag svarar bitskt att han borde få stryk och att det är rumsarrest som gäller. Sen börjar jag gråta och sekunden där efter börjar Oliver gråta. När jag ska tala om hur ledsen han gjort mig så bara brister allt. Det stackars barnet försöker skylla på att lillasyster Clara ramlat i bäcken och att dom inte kunde lämna henne. Jag skiter väl i Clara svarar jag, hon kan ju simma... Ja ni hör ju själva vilken nivå av vuxenhet jag låg på just då.. Stick här ifrån så jag slipper se dig försöker jag men Oliver står envist kvar och bara glor på skärmen. Till slut går han med svansen mellan benen. Älskade unge!! Vilken idiot till mamma han har just nu. Det kan inte vara lätt... Efter en stund ropar han och frågar om han verkligen måste vara på rummet hela tiden eller om han får gå ut och studsa. Gå du, bara jag slipper se dig, svarar jag fortfarande lika sur. Där är vi nu!!
Han på studsmattan och jag här med världens sämsta samvete. Men så får det förbli för jag orkar inte reda ut den här soppan just nu. Orkar inte vara gravid längre...

Jo, uppe på detta så kommer Clara och Phelix in som båda givetvis har ramlat i dammen eller bäcken, vilket orkar jag inte ens ta reda på men med tanke på hur Phelix såg ut så var det nog dammen. Han hade lera upp till öronen. Han fick givetvis höra att nu har han varit i parken och lekt för sista gången och varenda mm av hans skor och kläder ska han tvätta upp tills det är skinande rent, alldeles själv och hör sen... Claras kläder tog så klart pappa hand om medans mitt stackars barn får klara sig själv. Tänk vad livet är orättvist i en familj med delade ungar...