Idag känns det som om det kommer bli en "lyckligdag" vet ni vad jag menar då? Har ingen aning om varför, för ute är det grått och regnet hänger i luften. Vi har ingenting planerat och det brukar aldrig sluta bra men av någon anlednign så har jag en stark lyckokänsla i hela kroppen. Ska bli väldigt spännande att se ikväll vad den här dagen hade att erbjuda!
Puss så länge

Vad jag hatar begravningar!! Det är ju en enda lång plåga att sitta där och svälja gråten och dölja sina snörvlingar. Begravningar borde avskaffas. Ändå gick jag idag helt frivilligt på fina Tant-Karins begravning. Det var sista gången jag gick på en begravning utan att vara tvingad dit under pistolhot!!
Allt var så stämningsfullt och vackert och jag bet ihop under nästan hela tiden i kyrkan. Tills... Hennes söner bar ut hennes kista ur kyrkan och slängde en blick mot mig och Jenny som stod som två fån och försökte hålla masken. Då sprängde tårarna i ögonen och det var inte så lätt att möta deras blickar.
När väl det var avklarat så insåg vi vad som komma skulle. Tant-Karin skulle minsann gravsättas direkt och vi fick snällt följa med. Så vi sällade oss till ledet som följde efter kistbärarna mot graven. Sånt här görs inte längre viskade Jenny förtroende ingivande så för ett par sekunder så trodde jag att vi nog bara skulle ställa Karin utanför kyrkan och sätta oss i bilen och åka hem. Men ack så fel vi hade. Sånt där görs visst!
I sakta mak bar det av mot graven. På gravstenen stod det redan Uno Olsson och makan Karin. Undrar hur länge det stått där? Lite otrevligt att ha sitt namn inskrivet inann man ens dött. Så vill inte jag ha det. Dör min älskade före mig så ska det bara stå hans namn. Vem vet jag kanske gifter om mig i 87 års åldern eller nåt... =)
Sen flöt allt på bra igen när alla lade blommor ner i graven och tog farväl. Till och med jag överlevde proceduren, dock med en stor klump i magen. Men precis efter oss och sist i sällskapet stod en man som bestämt sig för att hålla ett tårdrypande tal om tant-Karin. Egentligen inte speciellt tårdrypande men i den känsliga situatioen så var alla ord för mkt!! Minns bara att han sa att hon var mkt äldre än honom och att dom sjöng ihop. Det var tillräckligt för att få mina tårar att börja rinna ner för kinderna. Attans!! Snabbt fram med näsduken och börja torka för nu närmade sig Karins son med öppna armar för att krama på mig. Det var ju mer än vad jag klarade just för stunden. Det var helt enkelt kört på gråtfronten. Jag fick kapitulera och inse att jag inte kunde få ur mig ett enda vettigt ord. Slängde en snabb blick på min älskade Jenny och såg att hon hade läget hyfsat under kontroll och klarade av att svara för oss båda. Tack o lov!!
Efter detta har ju nu bestämt mig för att begravningar är inget för mig. Tror inte ens att jag kommer gå på min mormors begravning. Har sagt detta till henne många gånger men hon uppskattar det aldrig. Hon blir mest sur och tycker att det är tramsprat... Men varför sitta i en kyrka och storböla när man kan göra det hemma och låta maskaran rinna bäst den vill...

Alltså nu är jag arg!! Så arg!! Min mormor o morfar är ju nästan heliga för mig men nu har det gått för långt!! Mormor är det som vanligt inget fel på men den där människan som kallas morfar skulle jag ju kunna ge en hård smocka just nu...
Så här ligger det till, för så där 16 år sedan så fick dom ta hand om min katt Gusten när jag skulle åka till Thailand några veckor. Väl hemma igen så hade dom fäst sig så mkt vid honom och jag hade ingen lägenhet så vi bestämde att han skulle bo kvar hos dom tills vidare. Tills vidare blev ju då för alltid. För alltid har morfar verkligen tagit på allvar!! Nu är Gusten 17 år och väldigt sjuk. Först o främst så är han van vid att bo i en villa där han kunde komma o gå som han ville men för ca 8 månader sen så flyttade dom till en lägenhet mitt i stan och han fick bli en innekatt. Det här var inte så uppskattat av Gusten som började matvägra och blev allmänt konstig. Nu har han nästan helt slutat att äta, dricker och kissar hela tiden. Äter han något så spyr han upp det lika fort. Med andra ord, Gusten är gammal och redo för katthimlen. Så idag fick dom äntligen tummen ur och åkte till veterinären. Hon konstaterade att han har max en månad kvar att leva. Han kommer strax att börja få massa krampanfall. Hans njurar är kraftigt förstorade och har i stort sett slutat fungera, hans klor hade vuxit så mkt att de vuxit in i trampdynan på honom och hans allmäntillstånd är mkt dåligt. Han mår dåligt HELA tiden sa hon och ville genast ge honom en biljett till katthimlen. Självklart tyckte mormor. Aldrig i livet tyckte morfar, det är inget fel på Gusten!! Och tog bestämt med sig katten hem igen... ÅHHHHH!!!! Jag blir så arg!!!!
Försökte prata morfar till rätta men han hävdar att han känner Gusten mkt bättre än veterinären och han vet minsann att Gusten inte alls mår dåligt utom möjligtvis när han kräks men för övrigt mår han bra och då ska man inte avlivas!! Vad jag än sa, tex att veterinären är utbildad för att kunna avgöra såna här saker, Gustens ålder, djurägares skyldigheter osv osv så var han orubblig!!! Så orubblig som bara en envis gammal gubbe kan vara. Till slut så sa jag att jag tycker det är riktigt dålig stil av honom och då sa han lite försiktigt; -Men var ska vi göra av honom då? *ler* Då menade han vart dom skulle begrava honom... Så lite nytta gjorde nog mitt tjat iaf, nu får vi bara se hur lång tid det tar innan han kommer till skott och åker tillbaka med Gusten. Jag fick honom till slut att lova att Gusten inte ska få självdö hemma. Alltid något! Antagligen kommer den stackars katten dö i bilen på väg in till veterinären för det är nog först vid de sista dödsryckningarna som morfar kommer klara att åka iväg med honom.

Nu är det väl ändå lite synd om mig igen...?
Har knappt kunnat sova i natt för jag har så ont i halsen. Det värker från öronen ner till lungorna ungefär. Vill inte på något vis påstå att jag har en "näradödenupplevelse" för så illa är det inte alls men det är förbannat tråkigt!! Lite av ett manssyndrom har jag nog för jag vill helst tycka liiite synd om mig själv och gärna spendera hela dagen i sängen. Hemskt gärna bli serverad glass och honungste varannan timme oxå. Men det är liksom ingen som kommer med det där... Te har jag ju förvisso fått i mig men jag fick göra det själv. Glassen kan jag ju bara drömma om för jag och min älskade är inte på så god fot med varandra dagen till ära. Skulle hellre svälta ihjäl än be honom köpa glass till mig idag. Som tur är så är min kära vän Linda på bättre kant med sin sambo så hon har bett honom att åka till apoteket och köpa halstabletter till mig. Vad vore livet utan vänner... =)
Så tills Niklas dyker upp så får jag väl sitta här och självömka.

Har faktiskt gjort ett seriöst försök att ta mig i kragen och gå ut i det fina vädret lite. Pylsade på mig varma kläder = dunjacka, tog fram en stolsdyna till utemöblerna, en filt till hundarna och begav mig ut i trädgården i hopp om att sitta där och få lite sol samtidigt som hundarna lekte. Men vad hände, jo direkt vi satt/lagt oss tillrätta på baksidan så gick solen i moln och de stackars nakenfisarna började skaka av kyla.
På de ca 10 minuter vi klarade att vara ute så höll dom på att förlora livet oxå då dom valde att utmana en stor rottweilerhane som var på promenad här utanför. Dom inser inte alls att dom är två äpplen höga och inte ser direkt skrämmande ut med sina små naknakroppar utan rusar fram och försöker låta livsfarliga och hoppar upp o ner. Som tur var så hade den här ägaren både god disiplin och koppel på sin hund. Tack gode Gud, för den såg verkligen ut som om den tänkte äta upp lilla Murklan till lunch. Ägaren tyckte nog att jag var en förskräckligt dålig hundägare som inte har bättre pli på mina hundar men hon skulle bara veta hur svårt det är att bo på en gård där folk har genomfartsled 50 gånger på en dag med diverse olika hundar. Jag vill ju inte gärna behöva ha dom i koppel så fort vi går utanför dörren när man bor mitt ute på landet. Skit samma, folk får tycka vad dom vill. Det är ju faktiskt vi som bor här och dom som bör hålla sina hundar kopplade, eller?

Smittsamma pussar från mig

Ibland har jag dagar när jag går o grubblar på att jag kanske har för lite vänner. Att det kanske är nåt fel på mig eller oss som familj eftersom vi inte umgås med så många. Hemska tanke, vi kanske rent av är avskydda... Ja så skenar tankarna iväg ibland när telefonen inte ringt på en hel dag eller när det är lördag och vi inser att vi inte har en aning om vem vi ska bjuda hem eller vem man kan våldgästa. Alla andra verkar ha minst 40 olika par att ringa till och spendera lördagskvällarna med. Vi kanske har 5-7 olika att välja på. Fast jäklar så bra dom är!! Alltså varför ska jag gå och sukta efter ett större umgänge när det är jag som har valt att ha det så. Jag orkar ju inte "tillfredsställa" hur många vänner som helst, jag tycker bara det är jobbigt. Men sen när alla råkar vara upptagna på samma kväll så känner jag mej ju lite ensam och tankarna börjar skena.
Men det jag vill komma till är att jag tycker verkligen SÅ mkt om dom som står mig nära, vill inte byta ut dom för alla pengar i världen. Dom är vekligen dom bästa som finns. Bortsett från mormor då... =) Jag önskar jag sa det oftare till mina vänenr att jag är så glad att dom finns och att dom betyder så mkt men nu försöker jag gottgöra det lite här... Så mina älsklingar, ni är bäst!!!!
Sen vill jag även tacka alla som är runt mig på ett eller annat sätt för alla gulliga ord här och via sms nu när vi haft det lite tungt. Ni är oxå guld värda och era ord betyder väldigt mkt dom oxå!!!

Nu känns det genast lite bättre...

Puss från Angelica som börjar få misstänkt ont i halsen. Tror jag ska skicka ersättningskrav till en liten killa på dryga året vid namn Viktor Bjelkengren...=)

Ja, det var ungefär den värsta meningen som sades idag på Östra. Allt annat var ganska bra. Elelr i den här situationen ska man väl inte klaga. Inte än iaf!!
Både jag o Mattheo är nu noggrant undersökta i en magnetröntgen kamera. Det var en ganska mysig upplevelse att åka in i den där apparaten faktiskt, inte alls så hemskt och trångt som jag hade föreställt mig. Sen var det en trevlig kille som pratade i mitt öra med jämna mellanrum för att tala om allt som händer. Fast han hade lika gärna kunnat vara tyst för Rix fm spelades i hörlurarna och det var ganska intressant oxå. Dom intervjuade morgondagens artister i Melodifestivalen.
Hur som helst när det var färdigt så fick jag ta på mig kläderna igen och gå ut i väntrummet i väntan på DOMEN!! Tillbaka till kläderna... Det var tur att det inte var någon pudding som jobbade där på MR för fy så jag såg ut när jag tassade omkring i den berömda rock man alltid får på sjukhus, orakade ben,  en sån där fin buckla bak på huvudet för att dom tog min snodd ur håret pga metall samt värst av allt, ingen bh!! Ni anar inte hur ful jag är utan den just nu... *ryser* Brösten som är storlek F!! står inte direkt rakt ut längre utan hänger mer som två enorma klumpar på varsin sida av bröstkorgen. I en genomskinlig rock så såg det riktigt illa ut... Tack gode gud att jag är gift!!
Nå väl. Vi fick bara vänta några minuter innan en av de supergulliga sköterskorna kom och hämtade oss med orden, Doktorn kan nu ta emot er i ett avskilt rum... *svälj* Nu är det dags. Vårat barns framtid skulle alldeles strax deklareras för oss. Jag hade i och med brösthistorien nästan glömt av varför jag var där och traskade med snabba steg in i rummet som hon pekade på i tron om att där skulle vi få sitta o  vänta tills doktorn dök upp. Men där satt han redan vid ett stort bord och tittade lite under lugg på oss.
Kläm ur dig det direkt tänker man bara men han pladdrade på om massa annat innan han kom till skott.
Ungefär som jag gör just nu... Mattheo har en sjukdom som heter Congenital Cystic Adenomatoid Malformation CCAM. Det innebär i korta drag att när lungan ska bildas så går någonting lite snett och det bildas cystor i den. Det här kan se lite olika ut från fall till fall. För en del så växer det så många cystor att lungan till slut breder ut sig i hela bröstkorgen och barnet måste genomgå flera operationer redan i magen. Så har inte vi planerat det... =) Vi hoppas på det bästa!!
Nästa vecka bär det av igen till Drottning silvias barnsjukhus för att konsultera barnläkare och kirurger angående förlossning och Mattheos operation. Då får vi nog ännu mer kött på benen angående hans tillstånd. Älskade lilla ungen...
Men vi är iaf väldigt glada över det beskedet vi har fått idag. Även om han aldrig komemr kunna bli någon elitidrottare med en mindre lunga så kommer han iaf förhoppningsvis leva ett bra liv eller det viktigaste av allt just nu. Få finnas till över huvudtaget!!
Nu kallar strax Let´s dance så puss o hej för idag.

I morse ringde dom. Vi ska vara där kl 13.45 idag för magnetröntgen... Så otroligt spännande om man nu kan säga så? Hoppas bara nu att läkarna har tid att konferera med oss direkt efteråt så vi inte ska behöva åka ner nästa vecka igen. Det är lite jobbigt att ha så långt till sjukhuset tycker jag nog. Om det blir som dom säger, alltså att vi ska hålla på o flänga dit fram o tillbaka i tid o otid framöver så blir jag nog tokig. Hatar ju att åka bil, speciellt nu när jag är på tjocken för magen bara trycks ihop av att sitta så länge... Men vad gör man inte för sin lilla älskling! Det var egentligen bara detta jag vill säga just nu. Sen hoppas jag att jag ahr lite mer exakta svar att ge ikväll på hur det kommer bli med allt.
Pöss

Ska i  ärlighetens namn säga att energin till att skriva nåt här är lika med noll men för att stilla nyfikenheten så antar jag att jag får plita ner ett par rader..
Tack gode gud för Östra!! NÄL kan ju gå o slänga sig i väggen men det är en annan historia.
För att göra den här berättelsen så kort som möjligt så är det så här. Det finns två alternativ.
1, dåligt flöde i lymfkanalen till lungan som i sin tur har skapat någon form av ***??? i lungan.
2, lungcystor som är med födda.
Vad det än är så sitter det mitt i högra lungan eller lite längre ner i den. Det kunde de inte avgöra via ultraljud.
Vi ska tillbaka på fredag eller måndag för att genomgå magnetröntgen. Sen blir det stormöte med barnläkare och specialister för att besluta om hur vi går vidare.
Det mest troliga förloppet är så här... Det är cystor. Vi kommer få gå på täta kontroller på Östra och sen föda där. När Mattheo är född så ska han opereras så att även höger lunga fungerar. Vilket kan vara jäkligt bra om den gör... =)
Men, förloppet kan bli nåt helt annat. Det vet vi först efter röntgen så jag återkommer då med mer info.
Har liksom inte så mkt annat i huvudet just nu...

Puss till er alla underbara vänner, vad vore jag utan er????

Det var en pojke!!
Men tyvärr har våran lille älskade son en missbildning eller cysta på höger sida i bröstkorgen några cm från aortan. På insidan av lungan tror vi. Så hans framtid är oviss...
Vi har gråtit hela kvällen och är så klart förtvivlade utan gränser. Just nu känns allt hopplöst och jag vet inte hur vi ska ta oss igenom de kommande dagarna innan vi får ett mer exakt besked.
På Näl kan dom inte så mkt så vi kommer antagligen bli remitterade till Östra sjukhuset i Göteborg för utredning. Säger dom att vi måste abortera honom så kommer en stor del av mitt hjärta att brista totalt.
Vi har honom på film och man ser hur söt han är. Han sparkar för fullt och är stor för sin tid. Det blir en rejäl bit sa barnmorskan innan den stackars människan upptäckt felet på honom.
Detta gör så ont i mig så jag orkar inte skriva mer...
Puss från en ledsen, ledsen, ledsen angelica

Idag är det äntligen dags!!!! Idag ska vi få se vårat lilla barn i magen och få reda på vilket kön det är. Jag är ju förvisso helt säker på en pojke men min man är å andra sidan helt säker på en tjej så det blir inbördeskrig idag om vem som har rätt. En tjej kan väl inte ha snopp? Det anser ju jag att barnet hade på rutinultraljudet... Han sa att han såg en pung, kna en tjej ha pung? Nej antagligen kan hon inte ha varken snopp eller pung. I så fall enorm klitoris och stora blygläppar... *fniss*
Men idag kl 17 ska vi iaf få veta. Får med oss en film hem oxå på lilla underverket som vi kan visa för barn och övrig familj. Det blir ju tokkul!!!
Längtar så det gör riktigt ont nu. Otroligt nog så kunde vi faktiskt sova i natt båda två, det trodde vi aldrig igår kväll. Men nerverna höll sig i skinnet o lät mamma o pappa få lite sinnesro...
Puss

Fy farao vad det är beroendeframkallande!!!!! Jag kan inte slita mig därifrån hur jag än gör... Det bästa vore nog om datorn gick sönder så jag inte kan komma in. Men nu har jag lovat mig själv att inte köpa en enda sak före nästa måndag när jag varit på könsultraljudet. Det ska jag bara hålla!! Fast jag kan inte hålla mig från att gå in och titta några gånger om dagen. Tänk om jag skulle missa nåt riktigt fynd som är hur snyggt som helst!! Det vore ju en riktig katastrof!! Eller inte?!

Jag har alltså köpt pojkbebiskläder för en ganska ansenlig summa vid det här laget, säkert runt 1000kr om det ens räcker. Tänk nu om det är en flicka i magen iaf!!! vad gör jag då? Byta ut barnet på BB är kanske inte alternativ 1. Jag är så toknöjd med mina inköp att jag absolut vill ha en pojke nu!! Hör ni? Jag som svurit o gråtit över dottern jag aldrig kommer få har nu totalt ändrat mig. Jösses, jag är nog en aning labil... Tur att inte min chef läser min blogg!!

Alltså skulle dom säga att det är en flicka så får jag väl börja tänka om och börja om från början med alla bebis kläder men det känns inte så kul faktiskt. Mina fina Polarn o Pyret, Esprit och Me Too kläder vill jag ju inte gärna byta ut...

Vad säger ni? Abort är väl inte att tänka på längre...
Puss o trevlig helg

Min kära vän Milo Lilja har tagit en drös kort på oss som jag vill delge er... =) Det är ganska exakt en månad sen hon tog dom men bättre sent än aldrig. Jag fick dom faktiskt först idag. Det enda som skiljer är nog att jag är ännu tjockare och att i dagsläget har Murklan ingen päls i ansikte.
  Jag i egen hög person...
       
 Lite bus i Milos soffa är aldrig fel...
       Min fina kille!!!
 Min fina tjej!!!
Älsklingarna!!!
       
   Kärlek... <3

Nej inte riktigt så känns de inte när någon i ens direkta närhet ljuger för en. Det känns mer, aj, helvete, fan och oj då!! det är liksom en blandning av chock, sorg och ilska. Man vill bara somna och hoppas att man drömt en dålig dröm som vanligt. Jag ljuger självklart oxå ibland men då är det en nödlögn till någon som inte alls står mig nära. Sen att jag kan undanhålla saker det tycker jag är en annan sak. Tex om min älskade skulle fråga om jag köper mkt på Tradera så skulle jag så klart erkänna att visst spenderas det en del pengar på bebiskläder just nu men om han inte frågade så skulle jag kanske inget säga. Men det tycker jag är legalt! Fast när folk bara ljuger för att dom inte orkar stå för sanningen, då blir jag irriterad!!
Det borde till och med utfärdas böter tycker jag, dyra sådana!! sen skulel personerna få gå med en "Jag är en lögnare" skylt på sig i en vecka så alla kan se att den här personen är inte att lita på. Fan vad smart jag är, kanske skulle lägga in en motion angående det här?!
Så nu har jag beklagat mig lite, känns faktiskt genast lite bättre. Kanske så bra så det till och med går att sova i natt.
Natti, natti kära cyberspace

Kära vänner!!
Jag är sjukskriven, har absolut inte tid med att sitta här o blogga. Det vet väl alla hur fullt upp man har när man är sjukskriven? Jo det ska jag tala om för er, att det ska diskas o städas, tvättas o handlas o lagas mat o eldas i pannan. Hur skulle det bli någon tid över till att blogga. alltså man har ju mkt mer att göra än när man jobbar så förvänta er fan inte att jag ska skriva nåt här oxå för då strejkar jag!!

Alltså jag är helt fast!!!! Har ni inte provat så gå in på jesper.nu och pröva... Jag lovar att ni fastnar!! Som tur är så finns det forum både på engelska o svenska där man kan få hjälp om man inte klarar att knäcka nötterna själv, vilket man oftast inte gör på lite högre nivå...
Det är ett tänkar spel där det handlar om att knäcka koden på varje nivå för att komma vidare. APKUL!!!!!
Så nu måste jag fortsätta att gnugga hjärncellerna så god natt mina vänner o alla som jag inte känner...

Det regnar o stormar, regnar o stormar, är det inte januari? Man kan ju tro att det är oktober eller november. Är så trött på det här gråa pissiga vädret. Vad ska man hitta på? Hundarna vill ju inte ens gå utanför dörren och då blir man ju gärna sittandes inne hela dagen och det är ju för tråkigt.
Fst idag ska jag nog åka o handla lite bebissaker iaf, det är ju lite kul!! Bara min älskade kommer hem i tid. Han är o hjälper Niklas med att lyfta upp tegel på taket i det här vädret, stackars älsklingen. Så blöta o kalla dom måste vara vid det här laget...
Nu sket precis den lilla bajshunden på våran vardagsrumsmatta, jag skulle kunna skjuta henne!! Fast jag sitter i samma rum så har hon mage att lägga en korv på mattan. det är pga regnet, det är bara då hon bajsar inne. Hon vill ju absolut inte vara ute när det regnar o då blir det så här men det är ingen ursäkt, man bajsar fan inte inne!!
Vilken blahablaha text det här blev, lika bra att avsluta den med några magbilder så är den fulländad! =)
  
 Kallo skulle promt rida en gubbe på min mage som jag skulle visa här så jag får väl göra det... Hej, hej från Lillebror i magen. Antar att det är honom bilden föreställer...

Idag är allt en riktig skit dag!! Började dagen hos tandläkaren. Där var jag ju tvungen att ligga på rygg och det gillade inte min gravida kropp alls. Efter det blev jag aldrig mig lik igen! Har knappt kunnat stå på hela dagen... Så när jag väl pallrade mig iväg till jobbet så ledde det inte till mycket mer än att jag fick se min älskade Jenny i en timme o sen var jag tvungen att sjukskriva mig pga yrsel. Pinsamt!! Hoppas verkligen att detta går över annars har jag ingen lust att vara gravid nåt mer... =) Press delete!!

Men jag ska iaf få besök av min gamla jobbarkompis Malin idag. Hon skulle kommit till jobbet o hälsat på men fick ju snällt ändra planerna o komma hit istället. Hon ska ha barn om två veckor så jag ska sitta här ikväll o dregla av avund över hennes stora mage... Längtar riktigt mkt nu!! Mest för att jag inte orkar vara så här klumpig o blek längre. Jösses moses, har bara gått halva tiden o känenr mig redan som barbapappa, hur ska det bli?!

Idag har Joho varit ute o joggat, latmasken. Han orkade knappt med hela varvet. Nej det var INTE jag som sprang med honom utan GulleKallo! Nästa gång får hon ta Murklan för hon orkar iaf lätt en halv mil utan att tröttna det minsta.

  Joho
  Sötnosarna