Rädslor och åter rädslor
Varför är jag så rädd för allting nu för tiden? Minsta lilla småsak får mig att tänka i kedjereaktioner utan dess like. Oftast helt orealistiska oxå!!
Nu har jag fått en riktigt dålig "idé" på hjärnan. Den innebär att jag kommer gå här tjock o go till o med vecka 18 och när vi kommer på ultraljudet så säger sköterskan att "Det finns tyvärr inget barn". Detta är väldigt vanligt förekommande!! För ett år sen så hade jag aldrig hört talas om fenomenet Ofostrig graviditet, men nu känner jag mig alldeles för påläst. Det innebär att man startar graviditeten normalt men efter någon vecka så dör fostret men kroppen känner inte av det utan fortsätter graviditeten som om inget hänt. Fostret absorberas av kroppen så när man kommer på ultraljudet ca v 18 så är det alldeles tomt i fostersäcken förutom vatten o moderkaka. Ganska snopet skulle jag vilja säga!! Detta är jag just nu helt övertygad om, kommer hända för mig/oss. Fatta att det är jobbigt att gå o oroa sig för nåt sånt här...
Jag kan inte längre glädjas åt att jag är med barn. Har tappat allt hopp idag och känner migm er o mer övertygad för varje dag om att nåt är fel.
Vad än folk säger så tror jag att man känner sin egen kropp bäst! Visst förstår jag att inte alla graviditeter behöver vara lika men det borde ju finnas iaf en gemensam faktor och den är väl att man bör känna sig gravid, eller? Fan o helvete, hur kunde det bli så här??
Det är riktigt illa att jag känner att jag inte vill blanda in min man i det här heller. Jag vill liksom inte ta ifrån honom glädjen att han ska bli pappa. När jag nämde nåt om det så verkade han mest tycka att jag ska acceptera att sånt händer i livet och det är smällar man får ta. Han uttryckte sig inte precis så men det var den känslan jag fick.
Nu ska jag tvingas spendera en hel helg på jobbet. det är ett helvete i vanliga fall men med dessa tankar i huvudet så är det ännu värre. En kompis till mig ska komma och lämna boken "Ett barn blir till" men som det känns just nu så vågar jag nog inte ens slå upp första sidan i boken...
Ha en bra helg!!
Nu har jag fått en riktigt dålig "idé" på hjärnan. Den innebär att jag kommer gå här tjock o go till o med vecka 18 och när vi kommer på ultraljudet så säger sköterskan att "Det finns tyvärr inget barn". Detta är väldigt vanligt förekommande!! För ett år sen så hade jag aldrig hört talas om fenomenet Ofostrig graviditet, men nu känner jag mig alldeles för påläst. Det innebär att man startar graviditeten normalt men efter någon vecka så dör fostret men kroppen känner inte av det utan fortsätter graviditeten som om inget hänt. Fostret absorberas av kroppen så när man kommer på ultraljudet ca v 18 så är det alldeles tomt i fostersäcken förutom vatten o moderkaka. Ganska snopet skulle jag vilja säga!! Detta är jag just nu helt övertygad om, kommer hända för mig/oss. Fatta att det är jobbigt att gå o oroa sig för nåt sånt här...
Jag kan inte längre glädjas åt att jag är med barn. Har tappat allt hopp idag och känner migm er o mer övertygad för varje dag om att nåt är fel.
Vad än folk säger så tror jag att man känner sin egen kropp bäst! Visst förstår jag att inte alla graviditeter behöver vara lika men det borde ju finnas iaf en gemensam faktor och den är väl att man bör känna sig gravid, eller? Fan o helvete, hur kunde det bli så här??
Det är riktigt illa att jag känner att jag inte vill blanda in min man i det här heller. Jag vill liksom inte ta ifrån honom glädjen att han ska bli pappa. När jag nämde nåt om det så verkade han mest tycka att jag ska acceptera att sånt händer i livet och det är smällar man får ta. Han uttryckte sig inte precis så men det var den känslan jag fick.
Nu ska jag tvingas spendera en hel helg på jobbet. det är ett helvete i vanliga fall men med dessa tankar i huvudet så är det ännu värre. En kompis till mig ska komma och lämna boken "Ett barn blir till" men som det känns just nu så vågar jag nog inte ens slå upp första sidan i boken...
Ha en bra helg!!
Kommentarer
Postat av: Jenny Svenson
Ja det kvittar väl vad jag säger antar jag, men du vet hur det blir när man väl börjar läsa om en sak. Helt plötsligt känner alla nån som är drabbad av just detta konstiga fenomen. Jag kan slå vad om att du kan börja fokusera på folk som blivit bortförda av aliens och hitta lika många människro som varit med om det. Jag har hört talas om ofostrih grav, men vet inte en enda människa som drabbats, missfall är väl inte helt ovanligt men du måste verkligen sluta tänka såhär!! Puss och knull mitt hjärtegull
Trackback
