Vad jag hatar begravningar!! Det är ju en enda lång plåga att sitta där och svälja gråten och dölja sina snörvlingar. Begravningar borde avskaffas. Ändå gick jag idag helt frivilligt på fina Tant-Karins begravning. Det var sista gången jag gick på en begravning utan att vara tvingad dit under pistolhot!!
Allt var så stämningsfullt och vackert och jag bet ihop under nästan hela tiden i kyrkan. Tills... Hennes söner bar ut hennes kista ur kyrkan och slängde en blick mot mig och Jenny som stod som två fån och försökte hålla masken. Då sprängde tårarna i ögonen och det var inte så lätt att möta deras blickar.
När väl det var avklarat så insåg vi vad som komma skulle. Tant-Karin skulle minsann gravsättas direkt och vi fick snällt följa med. Så vi sällade oss till ledet som följde efter kistbärarna mot graven. Sånt här görs inte längre viskade Jenny förtroende ingivande så för ett par sekunder så trodde jag att vi nog bara skulle ställa Karin utanför kyrkan och sätta oss i bilen och åka hem. Men ack så fel vi hade. Sånt där görs visst!
I sakta mak bar det av mot graven. På gravstenen stod det redan Uno Olsson och makan Karin. Undrar hur länge det stått där? Lite otrevligt att ha sitt namn inskrivet inann man ens dött. Så vill inte jag ha det. Dör min älskade före mig så ska det bara stå hans namn. Vem vet jag kanske gifter om mig i 87 års åldern eller nåt... =)
Sen flöt allt på bra igen när alla lade blommor ner i graven och tog farväl. Till och med jag överlevde proceduren, dock med en stor klump i magen. Men precis efter oss och sist i sällskapet stod en man som bestämt sig för att hålla ett tårdrypande tal om tant-Karin. Egentligen inte speciellt tårdrypande men i den känsliga situatioen så var alla ord för mkt!! Minns bara att han sa att hon var mkt äldre än honom och att dom sjöng ihop. Det var tillräckligt för att få mina tårar att börja rinna ner för kinderna. Attans!! Snabbt fram med näsduken och börja torka för nu närmade sig Karins son med öppna armar för att krama på mig. Det var ju mer än vad jag klarade just för stunden. Det var helt enkelt kört på gråtfronten. Jag fick kapitulera och inse att jag inte kunde få ur mig ett enda vettigt ord. Slängde en snabb blick på min älskade Jenny och såg att hon hade läget hyfsat under kontroll och klarade av att svara för oss båda. Tack o lov!!
Efter detta har ju nu bestämt mig för att begravningar är inget för mig. Tror inte ens att jag kommer gå på min mormors begravning. Har sagt detta till henne många gånger men hon uppskattar det aldrig. Hon blir mest sur och tycker att det är tramsprat... Men varför sitta i en kyrka och storböla när man kan göra det hemma och låta maskaran rinna bäst den vill...