Äntligen en natt med hyfsat normal sömn. Har bara varit uppe o kissat två gånger och inte varit uppe o ätit alls! Fantastiskt, jag sov ändå till 07. Det var ett bra tag sen det hände.
Jag tror jag vet varför. Det här huset har ju malt i mina tankar dygnet runt och så fort jag vakat till så har det funnits där och då har jag inte kunnat somna om.
Nu är det så att vi kommit en bra bit in i budgivningen, alldeles i slutet skulle jag tro. Det är bara vi och en annan familj kvar, misstänker vi. Vi har högsta budet sen 15.50 igår. De hade möjlighet att bjuda över oss fram till 17 men det var helt tyst. Detta vill maken gärna tro beror på att det lagt sig men det tror inte jag. Jag tror det handlar om helgvila... Så kommer dom igen med nya friska tag på måndag och bjuder över så det visslar om det. Det spelar ingen roll för vi har kommit till den gränsen vi hade satt. Nästan iaf. Vi sänkte den lite för efter lite kalkylering så kom vi fram till att runt 14 000 per månad är lite mkt pengar bara på boendet. Det är den summan vi ligger på nu, höjer vi så förstår ni ju själva hur dyrt det blir...
Så med andra ord så blir det nog tack o hej till det här huset på måndag. Det har iaf varit väldigt kul att vara med o fajtas dom här dagarna och vi har ju gjort säljarna en tjänst som trissat upp priset lite.

Nu är det lördag igen och som vanligt vet vi inte vad vi ska hitta å och rastlösheten börjar krypa i kroppen. Vad gör ni andra på helgerna?
Vi ska iaf åka till mormor o morfar en sväng och sen kanske köpa en bilbarnstol. Jag kom med det briljanta förslaget att vi skulle börja sortera och slänga lite saker så vi får ordning här innan Mattheo flyttar in men det förslaget togs inte emot med öppna armar direkt. Så det blir nog jag som får göra det själv tids nog. Lite jobbigt med ont i ryggen bara och hålla på o bära massa tunga lådor.

Puss

Nu är spänningen olidlig i den här budgivningen. Tredje person har nu blandat sig i och buden stiger med en rasande fart...
Jag börjar jobba om en liten sutnd = fel en sån här dag.
Banken har ej ringt och godkänt vår höjning av lånelöftet så vi bjuder utan säkerthet just nu = fel en sån här dag.
Det är fredag och banken är stängd över helgen = fel en sån här dag.
Min älskling och jag är inte överens om maxbud = fel en sån här dag.
Mitt tålamod = fel varje dag...

Jag tror mig ha vunnit igen!! Kan man ha sån tur två gånger på rad??? Nu pratar vi alltså om magsjuka igen.
I förrgår så var jag hos Linda och Niklas och kollade lite på vad de skulle välja för tapeter. Intet ont anande satt vi där älsklingen  och jag och diskuterade om det skulle vara blått eller grönt i barnrummet.
En liten stund tidigare på kvällen så hade barnet i familjen gjort ner sig och jag fick hjälpa hans mamma att få pojken ren igen. Han var då alldeles röd i rumpan så jag blev ombedd att smörja lite där vilken jag så klart gjorde mkt grundligt.
Efter att vi varit hemma någon timme så pep telefonen och det stod att den lille söte pojken hade fått magsjuka IGEN!! Vi hade alltså inte mer än hunnit där ifrån så hade han börjat spy och bajsa ner sig. Gissa om jag blev rädd??!! Det kändes ju som en omöjlighet att jag skulle klara mig denna gången men peppar, peppar så ser det faktiskt ut som om jag besegrat magsjukedjävulen en gång till. Det finns ju en viss magsjuka som i första hand drabbar barn mellan 6 månader och två år. Förhoppningsvis är det den han har.

Men helt utan krämpor kan man ju aldrig få vara... Har nu fått foglossning med besked!! Kan knappt gå längre. Hade ingen aning om hur detta kändes och trodde givetvis att jag skulle glida igenom den här graviditeten på en räkmacka som jag gjort de andra två gångerna då det känts som om jag varit gjord för att bära och föda fram barn. Men så bra kan man ju inte få ha det tre gånger på rad det borde jag ju kunnat räkna ut innan. Nu får jag dras med förutom foglossningen som nog är värst, massa fett-blä, halsbränna som inte är av denna värld, ganska ont i ryggen, kissar typ tre gånger varje natt och kan inte sova efter 04.30 utan måste då gå upp för att äta en stadig frukost.
Det positiva är att jag kunnat fortsätta vara mig själv, har inte drabbats av några konstiga graviditetshormoner som fått mig att avsky min man, mina vänner och tycka att allt och alla luktar illa. Det är faktiskt värre på många vis än att ha foglossning för det påverkar förhållandet i mkt större utsträckning.

Nu ska jag bara vänta på att banken öppnar så jag kan ringa in och lägga ett nytt litet bud på det gröna, sköna huset...
Pöss

Har idag varit hos optikern med min yngste son. Det var lite av en chock faktiskt. Stackars älsklingen, han har bara 10% kvar av sin syn!!!! Det är riktigt illa kan jag lova. Hur kan man se SÅ dåligt när man är 11 år???
Optikern berättade att visst kan han se att det kommer en bil men han kan inte avgöra hur fort den kör osv. Så det är totalt livsfarligt för honom att vistas i trafiken utan glasögon. Bara att vara ute och cykla som han ju gör varje dag mellan hemmet och skolan, är en stor fara för honom för då har han aldrig på sig sina glasögon. Han  säger att han blir retad om han har dom utanför lektionstid.
När optikern påpekade att dom måste vara på hela tiden så började han gråta inne i undersökningsrummet så jag förstår att det här är riktigt jobbigt för honom. Hon ville att vi skulle pröva med linser igen så han har ett alternativ men Phelix har ju inget tålamod så han skiter hellre i att ta på dom och ser dåligt. Sätter inte jag i dom på honom så kan det kvitta. Vet inte riktigt hur man motiverar en 11-åring till att stå framför spegeln och träna i flera timmar för att lära sig konsten och få i dom själv? Tips mottages tacksamt! Optikern var så mån om att han måste använda dom så vi fick ett par riktigt bra linser med oss gratis.

Angående huset så är nu budgivningen igång. Det är spännande värre!! Vi ligger lite lågt för jag väntar på att fler budgivare ska ge sig in i leken. Än så länge är vi bara två och det är inte vi som leder. Känns ganska oväsentligt i det här startskedet... Det är på slutet vi ska vrida om kniven i de andra små asen!! =)
Puss o ch god natt

Så, då har vi då varit på den efterlängtade visningen. *ahhhhgrh*
Här hemma har vi givetvis gått och drömt, planerat, fantiserat, byggt om, byggt till och redan flyttat in. Så åker man dit glad i hågen och så kommer man knappt in till huset pga alla bilar som redan är där. Då vill man ju bara börja gråta. Det här är ju helt tröstlöst känns det som.
Vi har inget hus att sälja som gör att vi sitter på en större summa kontanter.(Det var en familj som sa när vi var där att dom måste ju sälja sitt hus nu när dom ska köpa detta och deras hus låg på utgångsbud 1,7-1,8 miljoner.)
 Inte heller är vi så värst sparsamma så vi har några hundratusen sittandes på banken som vi kan kasta upp för att vara med och bjuda. Nej vi får helt enkelt ta från våra vanliga löner och leva på makaroner. Det gör ju givetvis att vi hamnar i ett underläge redan från start. Visst kan vi var med och höja budet med 500 000 men vi ska ju ha råd och göra nåt anant än att bo oxå.
Säg nu inte att vi ska spara ihop till en kontantinsats för det har vi försökt med så länge vi känt varandra. Råkar vi komma upp i 100 000 på banken så nog 17 kommer vi snabbt på nåt annat viktigt som vi måste göra med pengarna. Det går liksom inte att bara låta dom sitta där för det är alltid en häst eller några hundar eller en resa som ska betalas och vips så är pengarna slut och vi får börja om igen. Som nu tex, nu har vi ju lovat barnen att åka till Turkiet i år, det går ju inte att bryta. Då ryker ju lätt 55 000 som hade suttit fint att ha kvar när man ska köpa hus. *grrr* För oss är det självklart inte alls lika viktigt att åka till Turkiet men det går inte att svika barnen som ser fram emot resan så mkt. Åh jösses vad jag spånar iväg nu... Vi lär ju ändå inte ha en chans...
Fördelen med att vi kommer förlora budgivningen är väl att vi slipper leva på korv och makaroner hela min mammaledighet och att jag kommer ha råd att köpa nya kläder när jag inte är gravid längre vilket absolut inte blir aktuellt om vi skulle råka vinna.
Nej nu får jag försöka rycka upp mig och hoppas på det bästa för jag vill verkligen, verkligen flytta dit!! Så det så!! =)
Puss

Så börjar då påsken lida mot sitt slut. Vi har haft en otroligt lat påsk. Har knappt lyft ett finger för att få ordning på någonting här hemma. Ja vi är typ förlamade av spänning. Spänning inför husvisningen imorgon. Det är det sista vi pratar om innan vi somnar och det första som ploppar upp i huvudet direkt man vaknar. Av någon konstig anledning så är det med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot det här.
Emot:
Huset ligger ju alldeles förträffligt men har inte så mkt förträffligt att erbjuda.
-Inte ens en spis med häll har de nuvarande ägarna haft råd med.
-Tapeterna i vissa rum är mer än vad en vanlig dödlig klarar av att leva med en vecka.
-Det finns inget garage, inga blommor i trädgården. Ingen härlig altan att grilla och dricka öl på. 
-Blir en bit längre att hinna åka hem och gå ut med hundarna på lunchen den dagen jag kommer börja plugga om några år. 
-Lär bli DYRT!! Vi lär bli fattiga!!

Ska man se det från andra hållet så är det ett i stort sett ett helt nytt hus.
-Inget tak som måste bytas de närmsta 10 åren, ingen färg som måste målas de närmsta fem åren. -Antagligen inget kyl som går sönder de närmsta åren osv.
-Drömläge!! Bara gå  ner för en backe så är du vid badplatsen och på sommaren även kiosken.
-Skogen precis bakom huset med timmervägar att köra cross på och kanske en och annan svamp att plocka.
-Ostört läge! Kommer antagligen stå sig bra i värde med tanke på läget med närheten till badet.

Hur ska vi göra??? Det här stiger mig snart åt huvudet... Ska vi köpa det och inte ha råd med mkt annat de närmsta 10 åren men bo väldigt bra eller ska vi bo kvar och ha råd med mkt mkt mer? Tänk den som visste det...

För övrigt så har vi varit på 40 årsfest som var otroligt trevligt och kul trots att jag var nykter. Värdparet har ju en förmåga att underhålla utöver det vanliga. Roligare människor får man ju leta länge efter...

Vi har varit hos mormor och morfar på påskmiddag igår som givetvis smakade alldeles underbart gott, Jag blev uppläxad av morfar som tyckte att mina röster på Linda B i melodifestivalen var nästan lika illa som om jag rånat en pensionär ungefär. Alltså helt oförlåtligt!!

Idag börjar barnens hundkurs på brukshundsklubben. Osäker på om jag verkligen ska köra dit dom i all den här snön. Kanske att mina små hundar kommer frysa ihjäl på dom timmarna. Får fundera på saken...

Börjar jobba igen idag, det är bara tre veckor kvar nu tills jag slipper svara 50 gånger på en kväll på samma fråga. Slipper vara rädd för att bli sprakad i magen när man ska hjälpa "Häxan surtant" med något osv... Thank you Gooooooddd........

Puss på er

Snön yr utanför och pannan knastrar för fullt av veden som tar sig... Röken börjar så smått stiga ur skorstenen. Underbara påsk!!
Vad gör man en dag som denna tro? Vi ska iaf börja med att åka förbi och tittat på det eftertraktade huset och sen ge oss in till stan med förhoppning om att bowlinghallen är öppen på långfredagen. Hoppas att vi håller oss på vägen bara för det börjar bli lite väl snöigt igen nu.

Glad, glad påsk till er alla från oss alla... =)

Puss i påsk

Vi har fått en ny boende på mitt jobb. En megasöt liten fabbror... Han har varit alldeles tyst och försynt hela kvällen.
Efter jag duschat honom och stoppat om honom i sängen så frågade jag; "Ligger du skönt nu Fabbrorn?" "Jag har det jättebra, det är bara att du skulle ligga här hos mig oxå" sa han och gav mig ett underbart leende. Det är såna små guldkorn som gör jobbet värt att gå till. Det kan låta som en lliten löjlig detalj men om man sett hans blick och leende så smälter man... Tro nu inte att han menade det på nåt sexuellt vis utan han uttryckte nog bara sin ensamhet! Vill jag tro iaf!! Om så inte vore fallet så får jag ta det som en komplimang att en 86-åring vill ha en gravid tjockis i sängen på kvällen. Att man duger till nåt menar jag...
Puss o god natt

http://www.hemnet.se/beskrivning/hemnet/127353
Då var det dags igen då... Att vi aldrig tröttnar!! Eller att vi aldrig kan stå fast vid något vi bestämt rättare sagt... Nu hade vi verkligen bestämt oss för att bo kvar här under tiden jag var mammaledig iaf och ev även de närmaste 5 åren tills jag pluggat och ekonomin blivit lite bättre men... Hela din kropp, KATASTROF!!! Var det någon som fatta den tro? Antagligen inte!!
Det är typ 500 meter till sjön från det här huset, vem kan motstå det? Sen att det behövs nya tapeter överallt, en altan och diverse annat är ju sånt man kan leva med. Åh vad jag vill ha.....

Var hos barnmorskan förut. När hon skulle mäta magen så började hon gapskratta helt plötsligt. Inte alls likt henne som i normala fall är en ganska surmulen och tystlåten person. Vad är det som är SÅ roligt!! Hade en sammandragning i samma veva så jag tänkte att hon kanske skratta åt vilken rolig form magen fick men hon skratta åt att min mage är SÅ stor!! För er kunniga så har jag ett SF-mått på 32 cm i vecka 27+6. Antar att det är ganska gigantiskt för när hon visade kurvan så låg jag högt över översta kurvan. Har aldrig sett någon annan ha så stor kurva och jag är ju ändå inte så himla stor i  mig själv direkt... Det här bäddar ju för en jättebebis!! Mamma mia!!!
För övrigt så är det fortfarande bara älsklingen som är sjuk... YES!!! Inte ropa hej förrän...

Än så länge har vi vunnit kampen mot baciluskerna... Stackars älsklingen är helt isolerad i sovrummet men det är nog inte så illa för han behöver bara hosta så kommer jag springande med allt vad han kan tänkas behöva. Det får inte bli en vana!!

Pesten har drabbad mitt hem!!! Jag är totalt livrädd nu...
Idag när jag skulle åka till jobbet så började det inte så bra. Jag var givetvis för lat för att gå ut och skotta i snöstormen och vår granne hade ju plogat och lämnat en stor driva bakom min bil. Alltså ett litet barn kunde ha avgjort att jag inte skulle kunna komma ut där med bilen utan att skotta men som den sanna optimist jag är så tog jag rejält med fart och började backa över typ en halvmeter snö. Det slutade med att hela bilen ställde sig på sidan rätt över hela vår infart och jag kom absolut ingenstans. Vad gör man nu? Helt lamslagen sitter jag kvar i bilen och funderar över smartheten i mitt drag. Hur förklarar jag det här?? Slänger mig givetvis på telefonen till min man för att beklaga mig över hur dum grannen är som lämnat en så stor vall där... Då svarar min älskade att det borde jag ju har förstått och hur kunde jag ens tro att jag skulle komma över den... Hmm... Vad svarar man då?
Nå väl, han är iaf på väg hem från jobbet, tidigare än ordinarie sluttid. Vilket inträffar ca en gång om året och då beror det på brist på arbete. Den här gången beror det på nåt helt annat... *gulp* Magsjuka!! Fast det visste vi inte då... Han beskrev sina smärtor och jag trodde minst att det var blödande magsår av hans beskrivning att döma. Förberedde mig på att han blir inlagd på sjukhus de närmsta dagarna och ringer till chefen och förklarar att; Jo jag vet att jag skulle börjat om en kvart men jag sitter fast i en snödriva och min man är nästan döende om man ska tro honom... Vi har en hel drös med barn här och två hundar som det kommer bli väldigt synd om ifall jag åker till jobbet så tyvärr, jag kan nog inte komma.
Nähä, svarar en något förvirrad och besviken chef. Du är den tredje nu ikväll som inte kan komma pga snön. *gulp igen* Oj, förlåt, jag får väl försöka komma ändå då...
Men som tur var så var det en otroligt snäll människa som stannade kvar på jobbet istället för mig. Stackarn hade jobbat sen 7 i morse och fick nu fortsätta till 21.30. *huu* Men vad skulle jag göra. Kunde ju inte bara lämna familjen i sticket.
När min älskade kommer hem så hinner vi precis analysera vilken sjukdom han kan tänkas ha, så börjar det! Den förfärliga magsjukan!!!!! Ena stunden ligger han i sängen och ler åt att han har feber och fryser så mkt. Nästa så skriker han; "HÄMTA HINKEN!!" Ja ni har säkert hört den förut och vet vad som sker sekunderna efter det ropet... Så jag behöver inte beskriva det närmare...
Panik utbryter, hela övervåningen måste isoleras från resten av huset!!! Här ska inte spridas en enda liten bakterie så länge jag står på benen. Ner med alla barnen, noggran genomgång av vad som nu gäller.
Ingen får gå på toa uppe, ingen får gå i närheten av den pestsmittade, inte ens prata med honom genom dörren. Sprit måste införskaffas för att sprita varenda yta i hela huset, handskar för att torka upp ev spy med, handsprit som ska anvädas av alla efter varje toalett besök och minst en gång i timman utöver det, egna handdukar på toaletten och alla ska svälja pepparkorn.
Lagade mat till alla barnen med vetskap om att det säkert är mitt sista mål före magsjukan bryter ut så åt jag inte upp alla makaroner för jag vet sen tidigare hur äckliga dom är att spy upp. Sen gav jag mig iväg till affären och införskaffade många liter med nyponsoppa i olika formen, svartvinbärssoppa, filmjölk, coca cola, Ramlösa, bananer, sugtabletter för bättre smak i  munnen och ett gäng tidningar. Tog vägen förbi jobbet och lånade ytsprit, handspri och handskar. Nu är vi rustade för att klara en stor epidemi!! Kom igen bara tänkte jag när jag skurade toaletten så den skiner, här ska ni få era äckelbakterier!!
Nu känns det som om jag inte kan göra mer för att besegra min största fiende, magsjukan... Ni troende kan väl be för oss ikväll så vi överlever det här och alla ni andra får hålla tummarna.

(För er som inte bor i Trollhättan; Här är totalt snökaos!!!)
Jag har egentligen absolut inget emot snö men nu hatar jag det!! Mina stackars älskade små nakenhundar klarar inte av att gå ut i det här vädret. För det första så går snön nästan upp till huvudet på dom så det är bara ett par öron som sticker upp. Vi bor ju på landet så det finns inga plogade trottoarer att promenera på för dom små tassarna. Utan vi får pulsa i drivor. Visst kan jag bära dom men hur i hela friden ska jag få dom till att uträtta sina behov då? Det är riktigt, riktigt synd om dom idag!!!!
Joho klarar med nöd o näppe att klämma ut några droppar och sen springer han för allt vad benen bär tillbaka till huset. Sista  20 metrarna måste dom hoppa som gaseller för att överhuvudtaget ta sig fram genom snön. Murklan fryser så mkt att hon inte ens kan sätta sig o kissa. Hon står på tre ben och typ gråter för att hon fryser så mkt!!! Har aldrig sett henne så här förut, hon är verkligen helt förtvivlad. Detta innebär ju att hon inte kissat mer än ett par droppar tidigt i morse och inte lär jag få henne till att kissa mer ute heller så idag kommer nog stackarn efter mkt om och men få kissa och bajsa inne. Har lagt ut ett stort badlakan i hallen som hon kan sätta sig på men hon vet ju inte att det är ok så det lär dröja innan hon smyger dit och sätter sig.
När vi varit ute förut och gjort ett försök så var båda hundarna helt vita av snö!! Absolut hela dom var täckta!!! Tänk er om ni skulle gå ut barfota i massa snö vad ni skulle frysa. Joho har små tossor på fötterna men Murklan har inga så hon fryser ju nästan ihjäl lilla älsklingen. Vem kunde tro att det helt plötsligt skulle bli så här, inte jag iaf så jag har inte ordnat några tossor åt henne. *skäms*
Nu ska jag ta mina båda älsklingar och krypa ner under täcket en timma innan jag ska till jobbet.
Puss

Vi var nere i parken och grillade vid dammen en dag. Inte ofta vi lyckas göra nåt tillsammans allihopa så jag fick passa på att föreviga händelsen. Som vanligt inga bra bilder men det här är vad huset har att erbjuda i fotoväg för tillfället...
       
       
       
 Martin, Olivers klasskompis har åkte med på ett hörn här oxå...

Ett par veckor gammalt kort på magen får väl följa med oxå.

Igår hade vi besök av Linda o Alicia. Joho är inte sen att hoppa upp i vilket knä som helst, oavsett om det redan är upptaget...
   
 Här bor Murklan så fort husse är hemma. I hans knä!! Han bär runt på den här hunden som om hon vore en riktig prinsessa!

Här sitter vovvarna när de vet att det vankas nåt gott. "Sätt er på mattan" ropar vi och då sätter dom sig så lite som bara går på mattan. Helst med bara en liten del av rumpan på ett hörn...
     
Puss från oss

Hatar egentligen sånt här... Alltså när folk ska visa vad dom köpt o så men nu har jag verkligen inget annat att blogga om än dagens inköp så ni får stå ut!
Först måste jag tacka för era gulliga kommentarer om Oliver, blir ju mäkta stolt!! Fast jag förstår inte hur folk får det till att han är så lik mig??!! Han är ju sin pappa upp i  dagen! Fast jag o hans pappa har kanske lite likt utseende, vad vet jag...

Jo idag har jag varit på Blomsterlandet och handlat lite fast jag lovat mig själv att hålla hårt i pengarna då jag de senaste dagarna har börjat inhandla lite väl mkt saker eller kanske framför allt dyra saker på Tradera. Inte för att jag köpt en enda sak som vi inte kommer behöva men att börja köpa jackor och overaller i storlek 6-9 månader är kanske liiite överdrivet... Eller? Men det var sååå fint att det inte gick att motstå. Se själva!
Ljuvlig fleeceoverall som Mattheo bara måste ha i vinter... Ett fynd!

Men sen, kolla in denna... Helt ny Esprit jacka, nypris 699 kr. Vad jag gav tänker jag inte tala om med risk för att min man läser... =)
       Är den inte vrålsnygg??

Nu till dagens inköp då....
En liten hönapöna att ha på bordet nu till påsk måste man väl ha? Jag brukar faktiskt aldrig påskpynta mer än en gul duk och påskliljor på bordet så jag tycker det var ett riktigt bra köp...


En ny blomma till köksfönstret är oxå ett måste så här på vårkanten...


Sen har jag varit utan blommor i tvättstugan i säkert ett år så jag passade på att piffa till det lite där oxå.


Utöver detta så var jag så duktig så jag planterade om alla blommor hemma oxå. Alla 4 vi hade typ... =)
Puss på er alla mina fina...

Milo, du ville ju se hur Oliver såg ut med sitt långa svarta hår... Här kommer han... Håret är inte svart längre för färgen har gått ur så mycket. Det har egentligen aldrig varit svart heller utan mörk, mörkbrunt. Han går omkring med sin mössa på sig dygnet runt så håret ser ut som kriget själv men här är han iaf min älskade unge... Måste påpeka att jag har noll möjlighet att påverka hur han klär sig och ser ut nu för tiden. 14 år är en tuff ålder... *suck*

I måndags åkte jag till min kära syster för att övernatta. Det hör inte till vanligheterna att jag beger mig iväg hemifrån på såna långturer... 6 mil! Inte klokt att vi inte träffas oftare! Dom där 6 milen är ju egentligen ingenting men vi träffas ungefär lika ofta som om en av oss bodde i skåne.
Anledningen till besöket var att jag skulle vara smakråd vid inköpet av nya vardagsrumstapeter. Det kan tyckas som en lätt uppgift och ganska rolig men jösses vad svårt det är. Att råda någon annan är betydligt svårare än att välja till sig själv. Det kändes som om allt ansvar hängde på min axlar. Blir inte detta bra så är det mitt fel... Hjälp!!
Efter bara en liten stunds letande så var vi helt eniga om att vi hittat rätt fondtapet till att börja med. Glada i hågen meddelade vi personalen om att vi bestämt oss. Lika glad meddelade han tillbaka att den tapeten kostar nåt på 900kr rullen. *svimmar* Oj då, med en budget på 2500 kr till hela rummet så var det liksom bara att tänka om. Det tog oss till slut 2,5 h innan vi hittat en betydligt billigare variant som vi var nöjda med. Vid det laget så hade min kropp talat om 5011 gånger -Hej, du är gravid! och jag mådde som en potta skit. Kunde knappt stå utan fick sätta mig ner åtskilliga gånger. Huvudvärken kom givetvis som ett paket på posten oxå.
Väl tillbaka hos syster så la jag mig på Alicias säng och vilade mitt huvud lite. (Alicias rum var överbelamrat med möbler och leksaker, det fanns liksom bara en smal gång i mitten där man kanske kunde öra sig lite grann.) 
Samtidigt, kvinna som jag är, så agerade jag arbetsledare och inredare. Med ett öga öppet och det andra sovande så basunerade jag ut vad som skulle slängas och vad som skulle flyttas hit och dit. Syster och systerdotter slet som djur medans jag låg på sängen och domderade.
Var tionde minut så hörde jag -Nu sover hon! varje gång fick jag titta upp och överbevisa dom om att jag visst var vaken. Även om jag nog sov några av gångerna... Men till slut orkade jag inte höra dom där "falska påhoppen" nåt mer utan insåg att det var lika bra att hålla båda ögonen öppna.
Efter ett par timmar så var rummet som nytt. Flertalet möbler hade nu flyttat ut och 75% av alla leksaker låg i sopsäckar. Så skönt! Alla inblandade var nog väldigt nöjda med resultatet och jag kunde åka hem och känna att det är helt ok om tapeterna inte blir bra för nu är det iaf fint på Alicias rum...

Idag har jag fullt upp så jag tänkte att jag slänger in några som vanligt totalt värdelösa bilder. Vet inte varför jag envisas med att ta kort med min urdåliga mobilkamera. Det blir ju liksom helt kasst varje gång. Min man har ju en dyr, fin sak som tar jättebra bilder som han lovade mig för läääänge sedan att jag skulle få ha men av någon anledning så har det inte inträffat ännu.
Den första bilden är enbart för att visa min syster hur sängen blev. Försökte skicka den till henne men bilden blev för stor så hon kunde inte se den men nu kära syster, så ser den ut. Den ska ju inte stå där sen tan på min sida sängen så klart.


Den här bilden borde jag verkligen inte visa för mindre än ett sexsiffrigt belopp men för att ni ska förstå hur sjuk jag varit i veckan så kommer här beviset... Ta ett djupt andetag...


Det här fin-fina hjärtanet hade vi köpt till Tant-Karins begravning. Lägger det här så kan mina kära kollegor se vad dom var med o la pengar på. Fint va?
  

Sen var det då dags för dagens arbete. Har sytt nya gardiner. Så svårt att få till en bra bild och så svårt att få till bra gardiner till den stången. Är egentligen bara längder som passar men nu ville jag ha lite variation så det fick bli så här.
  

Sen sydde jag höst/vinter gardinerna oxå. Min kära man tycker att dom är mkt finare och borde kommit upp med ensamrätt men han får allt ge sig till tåls ett halvår iaf. Här kommer dom...


Till sist en verkligt dålig bild på tre av mina älsklingar, Oliver, Joho & Murklan


Nu ska jag gå ner och laga Sofias exotiska fisk... Ska bli mkt spännande! Återkommer med betyget.

Puss

Carola-vråla åkte ut!!! Ha, ha, ha!!!! Jag säger då det...

Jag visste det, jag visste det hela tiden! Den här dagen hade nåt bra att erbjuda!!
När vi väl pallrat oss iväg till Överby så fick jag köpt både en ny jacka OCH, hör o häpna, min man gick med på att jag köpte, inte bara ETT par nya köksgardiner, utan TVÅ!!!!! Han som inte alls haft förståelse för att man behöver byta gardiner mer än var tionde år protesterade helt plötsligt inte det minsta när jag inhandlade både vår/sommar och höst/vintergardiner till köket. Jag är sååå nöjd, dom är ascoola!! Höstgardinerna framför allt, dom andra är mest tjejigt gulliga. Vi får se om jag lyckas sy dom idag och få upp dom så ska ni få se på den nya kreationen.
Jackan var ju oxå ett kap. Inte priset, jo 600 kr för mig på en jacka är oxå ett kap med handen på hjärtat men sånt vill jag helst inte kännas vid... Nej kapet bestod i att jag HITTADE en jacka alls som passar min numera ganska feta kropp. Visserligen st 40 men ändå, det finns gott om plats för magen och den var faktiskt ganska fin. Så jag är nöjd!!
Nu återstår bara att se om vi vinner några miljoner på lotto idag oxå, i så fall hör ni nog inte av mig mer... Då vet ni... Ingen idé att ni skickar några tiggarbrev för jag kommer skita fullständigt i er allihopa om jag får 20 miljoner. Eller kanske inte... =)

Klockan är nu 12.27 och inte en enda rolig sak har hänt än så länge så lycklighetsfaktorn har nu sjunkit rejält. Är fortfranade nyfiken på om det kommer ske nåt kul idag... Det roligaste blir antagligen att åka o köpa fisk..

Idag känns det som om det kommer bli en "lyckligdag" vet ni vad jag menar då? Har ingen aning om varför, för ute är det grått och regnet hänger i luften. Vi har ingenting planerat och det brukar aldrig sluta bra men av någon anlednign så har jag en stark lyckokänsla i hela kroppen. Ska bli väldigt spännande att se ikväll vad den här dagen hade att erbjuda!
Puss så länge

Vad jag hatar begravningar!! Det är ju en enda lång plåga att sitta där och svälja gråten och dölja sina snörvlingar. Begravningar borde avskaffas. Ändå gick jag idag helt frivilligt på fina Tant-Karins begravning. Det var sista gången jag gick på en begravning utan att vara tvingad dit under pistolhot!!
Allt var så stämningsfullt och vackert och jag bet ihop under nästan hela tiden i kyrkan. Tills... Hennes söner bar ut hennes kista ur kyrkan och slängde en blick mot mig och Jenny som stod som två fån och försökte hålla masken. Då sprängde tårarna i ögonen och det var inte så lätt att möta deras blickar.
När väl det var avklarat så insåg vi vad som komma skulle. Tant-Karin skulle minsann gravsättas direkt och vi fick snällt följa med. Så vi sällade oss till ledet som följde efter kistbärarna mot graven. Sånt här görs inte längre viskade Jenny förtroende ingivande så för ett par sekunder så trodde jag att vi nog bara skulle ställa Karin utanför kyrkan och sätta oss i bilen och åka hem. Men ack så fel vi hade. Sånt där görs visst!
I sakta mak bar det av mot graven. På gravstenen stod det redan Uno Olsson och makan Karin. Undrar hur länge det stått där? Lite otrevligt att ha sitt namn inskrivet inann man ens dött. Så vill inte jag ha det. Dör min älskade före mig så ska det bara stå hans namn. Vem vet jag kanske gifter om mig i 87 års åldern eller nåt... =)
Sen flöt allt på bra igen när alla lade blommor ner i graven och tog farväl. Till och med jag överlevde proceduren, dock med en stor klump i magen. Men precis efter oss och sist i sällskapet stod en man som bestämt sig för att hålla ett tårdrypande tal om tant-Karin. Egentligen inte speciellt tårdrypande men i den känsliga situatioen så var alla ord för mkt!! Minns bara att han sa att hon var mkt äldre än honom och att dom sjöng ihop. Det var tillräckligt för att få mina tårar att börja rinna ner för kinderna. Attans!! Snabbt fram med näsduken och börja torka för nu närmade sig Karins son med öppna armar för att krama på mig. Det var ju mer än vad jag klarade just för stunden. Det var helt enkelt kört på gråtfronten. Jag fick kapitulera och inse att jag inte kunde få ur mig ett enda vettigt ord. Slängde en snabb blick på min älskade Jenny och såg att hon hade läget hyfsat under kontroll och klarade av att svara för oss båda. Tack o lov!!
Efter detta har ju nu bestämt mig för att begravningar är inget för mig. Tror inte ens att jag kommer gå på min mormors begravning. Har sagt detta till henne många gånger men hon uppskattar det aldrig. Hon blir mest sur och tycker att det är tramsprat... Men varför sitta i en kyrka och storböla när man kan göra det hemma och låta maskaran rinna bäst den vill...

Alltså nu är jag arg!! Så arg!! Min mormor o morfar är ju nästan heliga för mig men nu har det gått för långt!! Mormor är det som vanligt inget fel på men den där människan som kallas morfar skulle jag ju kunna ge en hård smocka just nu...
Så här ligger det till, för så där 16 år sedan så fick dom ta hand om min katt Gusten när jag skulle åka till Thailand några veckor. Väl hemma igen så hade dom fäst sig så mkt vid honom och jag hade ingen lägenhet så vi bestämde att han skulle bo kvar hos dom tills vidare. Tills vidare blev ju då för alltid. För alltid har morfar verkligen tagit på allvar!! Nu är Gusten 17 år och väldigt sjuk. Först o främst så är han van vid att bo i en villa där han kunde komma o gå som han ville men för ca 8 månader sen så flyttade dom till en lägenhet mitt i stan och han fick bli en innekatt. Det här var inte så uppskattat av Gusten som började matvägra och blev allmänt konstig. Nu har han nästan helt slutat att äta, dricker och kissar hela tiden. Äter han något så spyr han upp det lika fort. Med andra ord, Gusten är gammal och redo för katthimlen. Så idag fick dom äntligen tummen ur och åkte till veterinären. Hon konstaterade att han har max en månad kvar att leva. Han kommer strax att börja få massa krampanfall. Hans njurar är kraftigt förstorade och har i stort sett slutat fungera, hans klor hade vuxit så mkt att de vuxit in i trampdynan på honom och hans allmäntillstånd är mkt dåligt. Han mår dåligt HELA tiden sa hon och ville genast ge honom en biljett till katthimlen. Självklart tyckte mormor. Aldrig i livet tyckte morfar, det är inget fel på Gusten!! Och tog bestämt med sig katten hem igen... ÅHHHHH!!!! Jag blir så arg!!!!
Försökte prata morfar till rätta men han hävdar att han känner Gusten mkt bättre än veterinären och han vet minsann att Gusten inte alls mår dåligt utom möjligtvis när han kräks men för övrigt mår han bra och då ska man inte avlivas!! Vad jag än sa, tex att veterinären är utbildad för att kunna avgöra såna här saker, Gustens ålder, djurägares skyldigheter osv osv så var han orubblig!!! Så orubblig som bara en envis gammal gubbe kan vara. Till slut så sa jag att jag tycker det är riktigt dålig stil av honom och då sa han lite försiktigt; -Men var ska vi göra av honom då? *ler* Då menade han vart dom skulle begrava honom... Så lite nytta gjorde nog mitt tjat iaf, nu får vi bara se hur lång tid det tar innan han kommer till skott och åker tillbaka med Gusten. Jag fick honom till slut att lova att Gusten inte ska få självdö hemma. Alltid något! Antagligen kommer den stackars katten dö i bilen på väg in till veterinären för det är nog först vid de sista dödsryckningarna som morfar kommer klara att åka iväg med honom.

Nu är det väl ändå lite synd om mig igen...?
Har knappt kunnat sova i natt för jag har så ont i halsen. Det värker från öronen ner till lungorna ungefär. Vill inte på något vis påstå att jag har en "näradödenupplevelse" för så illa är det inte alls men det är förbannat tråkigt!! Lite av ett manssyndrom har jag nog för jag vill helst tycka liiite synd om mig själv och gärna spendera hela dagen i sängen. Hemskt gärna bli serverad glass och honungste varannan timme oxå. Men det är liksom ingen som kommer med det där... Te har jag ju förvisso fått i mig men jag fick göra det själv. Glassen kan jag ju bara drömma om för jag och min älskade är inte på så god fot med varandra dagen till ära. Skulle hellre svälta ihjäl än be honom köpa glass till mig idag. Som tur är så är min kära vän Linda på bättre kant med sin sambo så hon har bett honom att åka till apoteket och köpa halstabletter till mig. Vad vore livet utan vänner... =)
Så tills Niklas dyker upp så får jag väl sitta här och självömka.

Har faktiskt gjort ett seriöst försök att ta mig i kragen och gå ut i det fina vädret lite. Pylsade på mig varma kläder = dunjacka, tog fram en stolsdyna till utemöblerna, en filt till hundarna och begav mig ut i trädgården i hopp om att sitta där och få lite sol samtidigt som hundarna lekte. Men vad hände, jo direkt vi satt/lagt oss tillrätta på baksidan så gick solen i moln och de stackars nakenfisarna började skaka av kyla.
På de ca 10 minuter vi klarade att vara ute så höll dom på att förlora livet oxå då dom valde att utmana en stor rottweilerhane som var på promenad här utanför. Dom inser inte alls att dom är två äpplen höga och inte ser direkt skrämmande ut med sina små naknakroppar utan rusar fram och försöker låta livsfarliga och hoppar upp o ner. Som tur var så hade den här ägaren både god disiplin och koppel på sin hund. Tack gode Gud, för den såg verkligen ut som om den tänkte äta upp lilla Murklan till lunch. Ägaren tyckte nog att jag var en förskräckligt dålig hundägare som inte har bättre pli på mina hundar men hon skulle bara veta hur svårt det är att bo på en gård där folk har genomfartsled 50 gånger på en dag med diverse olika hundar. Jag vill ju inte gärna behöva ha dom i koppel så fort vi går utanför dörren när man bor mitt ute på landet. Skit samma, folk får tycka vad dom vill. Det är ju faktiskt vi som bor här och dom som bör hålla sina hundar kopplade, eller?

Smittsamma pussar från mig

Ibland har jag dagar när jag går o grubblar på att jag kanske har för lite vänner. Att det kanske är nåt fel på mig eller oss som familj eftersom vi inte umgås med så många. Hemska tanke, vi kanske rent av är avskydda... Ja så skenar tankarna iväg ibland när telefonen inte ringt på en hel dag eller när det är lördag och vi inser att vi inte har en aning om vem vi ska bjuda hem eller vem man kan våldgästa. Alla andra verkar ha minst 40 olika par att ringa till och spendera lördagskvällarna med. Vi kanske har 5-7 olika att välja på. Fast jäklar så bra dom är!! Alltså varför ska jag gå och sukta efter ett större umgänge när det är jag som har valt att ha det så. Jag orkar ju inte "tillfredsställa" hur många vänner som helst, jag tycker bara det är jobbigt. Men sen när alla råkar vara upptagna på samma kväll så känner jag mej ju lite ensam och tankarna börjar skena.
Men det jag vill komma till är att jag tycker verkligen SÅ mkt om dom som står mig nära, vill inte byta ut dom för alla pengar i världen. Dom är vekligen dom bästa som finns. Bortsett från mormor då... =) Jag önskar jag sa det oftare till mina vänenr att jag är så glad att dom finns och att dom betyder så mkt men nu försöker jag gottgöra det lite här... Så mina älsklingar, ni är bäst!!!!
Sen vill jag även tacka alla som är runt mig på ett eller annat sätt för alla gulliga ord här och via sms nu när vi haft det lite tungt. Ni är oxå guld värda och era ord betyder väldigt mkt dom oxå!!!

Nu känns det genast lite bättre...

Puss från Angelica som börjar få misstänkt ont i halsen. Tror jag ska skicka ersättningskrav till en liten killa på dryga året vid namn Viktor Bjelkengren...=)